akutpsykbryt

Idag har jag haft två möten på öppenvården. 

 

Det första va en del av den utredning jag genomgår just nu, som jag förstod det så va detta det sista mötet innan psykologen sammanställer alltihop och går igenom det med mig tillsammans med mina kontaktpersoner i öppenvården. Lite nervöst är det allt att gå och vänta på vad han kommer fram till för diagnos. Jag har ju fått mig ett gäng diagnoser genom åren så det är skönt att det görs en grundlig utredning nu. Min oro ligger fortfarande främst i ifall de kommer fram till att jag har emotionell instabil personlighetsstörning (borderline). Om jag har det så stämmer jag antingen in på det jag inte kunnat googla mig till eller så har jag fruktansvärt dålig sjukdomsinsikt. 

Det jag och mina anhöriga har läst om den diagnosen är verkligen inte likt mig. Jag TROR diagnosen har satts under någon turbulent inläggning och är baserad på mitt beteende under den tiden, det är den enda förklaringen jag kan se. Hursomhelst blev utredningen gjord efter ett års väntetid och nu väntar jag bara på resultatet. 

 

Mitt andra möte var med min kontaktperson på öppenvården. Jag tog faktiskt upp det jag skrev om sist, skammen och skuldkänslorna, och jag fick ett bra bemötande. Jag va ju rädd att få höra något i stil med att jag får släppa det och att det bara är onödigt att slösa energi på. Istället fick jag reda på att detta är otroligt vanliga känslor att ha under återhämtningen efter man varit sjuk i tex psykosliknande tillstånd. Jag är med andra ord inne i en bearbetningsfas vilket är positivt. Min kontaktperson är superbra och stöttar mig i detta, det gör även mina anhöriga. Så när jag känner att de känslorna maler i mig så ska jag skriva ner det och ta med när jag träffar henne så pratar vi igenom vad jag känner och hur jag kan tänka kring det. Är faktiskt ganska lättad och fick lite hopp om att detta kommer försvinna med tiden. Har även pratat med min mamma om det och det känns också bra. 

 

Jag kommer nog att bearbeta lite genom att blogga också.

Det är tufft att inse hur lång vägen faktiskt är till att bli frisk. Jag vill gärna känna mig frisk med en gång då jag inte känner av några direkta symtom längre.. men så funkar det ju inte. Min kontaktperson får lägga band på mig ibland när jag "glömmer" att jag fortfarande inte är stabil nog för att tex arbetsträna eller gå en utbildning. 

Det är nog tur eftersom jag gärna kör på annars och faller trippelt så hårt om det inte håller.

 

Hoppas att ni som läser har det bra.

Love and light