OM ATT VARA ANHÖRIG
Tänkte skriva lite om hur det är att vara anhörig till någon med psykisk ohälsa.
Två av de viktigaste människorna i mitt liv har psykiska problem, min syster och min sambo.
Min syster är deprimerad med ångest pga saker hon gick igenom i ung ålder, det är "förklarbart" att hon mår dåligt. Vi har mycket bra kontakt jag och min syster vilket ju självklart gör att vi känner av varandras stämningsläge osv. Att vara anhörig till någon som tidvis är djupt deprimerad och inte klarar av livet kan vara jobbigt, man vill bara hjälpa hjälpa hjälpa. Men man kan ju inte alltid det, man måste lära sig att hålla en viss distans och inte låta sig själv dras ner. Jag och min syster har pratat mycket om detta och det känns som vi har koll på läget, jag påverkas inte av hennes mående mer än att jag tycker synd om henne och samma sak på andra hållet. Sen underlättar vi såklart för varandra när den ena har det jobbigt, och vi är varandras stöd men inte på ett destruktivt sätt.
Men maktlösheten gentemot hennes problem gör mig ibland så förbannat ledsen, jag vill ge henne allt bra och ta bort det onda. Så jag förstår även mina andra anhöriga som inte själv är sjuka utan där det är jag som är sjuk. Hur ska man kunna hjälpa? Vad hjälper och vad gör det värre? Ska vi prata mycket om det eller inte alls? Hur mycket kan man "pusha" någon som är i ett tillstånd där hon bara vill ligga i soffan? Ja.. jag vet inte.
Min sambo har helt andra problem.
Tidigare missbrukade han under många år och det ledde till en drogutlöst psykos. I det psykosmolnet träffades vi för övrigt men det är en annan historia.
Så för min sambo är det att hålla sig ren som gäller och äta sina antipsykotiska mediciner, han är ganska slarvig med medicinerna men är ren från droger sen 9 månader tillbaka. Hans psykos klingar fortfarande av då han gick med den så lång tid innan det uppmärksammades och han fick medicinsk behandling. Detta är drygt ett år sen.
Att vara anhörig till en missbrukare (jag har varit det förr också) kan vara ganska jobbigt. Nu har min sambo varit ren nästan hela vårt förhållande så idag känner jag ingen oro, men det kan ju alltid komma återfall. Han vet att jag finns där OM det skulle ske och att jag inte stöter bort honom utan kommer försöka se till att han får hjälp. Han har idag en bra öppenvård som han har förtroende för och det känns skönt. Vi har pratat mycket om att reagera samt agera när den andra blir dålig och vårt förhållande är inte destruktivt. Tvärtom känner vi oss starka tillsammans.
Men det kan vara jobbigt ibland ändå, det här med att vara anhörig. Speciellt till någon som aktivt missbrukar. Bur ska man hantera personen i påverkat tillstånd? Hur övertalar man någon att söka hjälp för ett sånt beteende? Hur söker man ens hjälp? Hur mycket ska man fråga? Hur mycket är lögner? Hur lång tid kommer det behöva gå innan man känner sig säker på att den anhöriga slutat missbruka? När kan man andas ut, om någonsin?
Så känner jag angående att vara anhörig. Skulle gärna komma i kontakt med andra anhöriga också, det är ingenting som varit aktuellt tidigare så jag har inte fått ventilera de tankarna och känslorna.