ATT VARA ENSAM
Ligger i sängen och är för pigg. Tagit zopiclon och temesta så jag blir nog trött snart.
Känner mig så ensam i allt detta trots att jag har så mycket stöd.
En helt fantastisk familj och världens bästa sambo.
Ändå, så ensam.
Vill veta om mitt tillstånd just nu är "normalt" när man frisknar till efter något psykosliknande. Ska försöka få ett samtal med läkaren på måndag. Känner mig betydligt klarare i huvudet men är fortfarande inte helt hundra på vad som är verklighet.
Senaste månaden är försvunnen för mig, jag har mycket minnen om hur jobbigt allting varit och hur många konstiga, ibland bisarra, meddelanden jag fått via tv bland annat. Men tidsperspektivet är kass. Känns som att jag varit här några dagar, idag är det på dagen fyra veckor.
Tänker på om jag haft fel i allt jag trott/tror. Det är skrämmande och jag vill helst radera den senaste tiden helt. Men det kan jag ju inte.. vet inte om jag kanske behöver prata igenom detta med någon.
Kanske med psykologen jag träffar här. Vill även veta hur de tänker kring mig, om jag är sjuk. Men det är ju meningen att utredningen ska bringa klarhet kring det.. jag vill gärna veta på en gång.
Jag vet inte om jag skrivit något om mina diagnoser tidigare men för tillfället har jag emotionell instabil personlighetsstörning och eventuellt schizoaffektiv.
Det är personlighetsstörningen jag ställer mig mest frågande till, jag uppfyller som jag ser det inte kriterierna för den diagnosen. Men vi får väl se vad utredningen säger.
Det har varit så rörigt och det är egentligen bara en läkare som hävdat/hävdar den diagnosen.
Två andra läkare har velat sätta diagnosen schizoaffektiv.
Förvirrande.
Känner mig sämst i världen idag. Bara sådär. Kanske för att jag är i det här mellanläget, är förvirrad och vill inte vara här. Vem orkar?