DIAGNONSENS
Sitter och är frustrerad. Tänker på mina diagnoser och vad de innebär.
Nu ska det ju göras en utredning en gång för alla och jag är skitnervös inför att få en diagnos, oavsett vilken det blir. Man ska inte låsa sig vid sin diagnos men det känns som en big deal ändå när man gång på gång är i kontakt med vården och då ofta personal som man inte känner. De läser diagnosen och behandlar utefter den. Så uppfattar iallafall jag det. Därför vill man ju gärna att det står rätt diagnos i deras lilla papper.
Ett stort frågetecken denna vändan på psyk är varför jag flyttades från psykosavdelningen till allmänavdelningen. Svaret: jag har emotionell instabil personlighetsstörning.
Jag kastas fram och tillbaka mellan allmän och psykosenheter, det har jag gjort sen 2010.
Läkaren denna gången på psykosavdelningen va helt ny och träffade inte ens mig innan han bestämde att jag skulle byta avdelning. Gärna för mig, denna avdelningen är betydligt bekvämare, men var får jag bäst vård?
Min öppenvård är en psykosenhet men just nu ligger jag på en allmän avdelning. Jag förstår ingenting.
2010 slussades jag vidare efter en inläggning (allmän) till en psykosrehabiliteringsenhet, jag fick diagnosen schizoaffektiv. 2011 blev jag åter inlagd på psykosrehabiliteringsenheten och låg där i fyra månader. Läkaren där tog bort min diagnos och satte istället emotionell instabil personlighetsstörning.
Jag flyttade till en annan stad och mådde bra ett tag. I början på 2012 blev jag inlagd i den staden jag då bodde, på en allmän avdelning. Där va jag inlagd ett par gånger och det verkade inte vara några konstigheter.
Någonstans där förändrades min sjukdomsbild och jag började höra röster m.m.
2013 kom, och allt hade varit bra ett tag. På våren blev jag sjuk och fick läggas in under lpt på en psykosavdelning i staden jag fortfarande bodde. Där var jag i två månader. Efter det va jag hemma ett tag, men fick snart läggas in igen även denna gången under lpt och på samma psykosavdelning. Vårdperioden va lika lång som den förra, två månader, och jag fick diagnosen schizoaffektiv. Efter det flyttade jag tillbaka till den förra staden, där jag blivit av med schizoaffektiv diagnosen och fått emotionell instabil personlighetsstörning.
I slutet på 2013 blev jag sjuk ännu en gång och lades in på en psykosavdelning under lpt.
Träffade samma läkare som tagit bort schizoaffektiv innan och den läkaren hävdade fortfarande emotionell instabil personlighetsstörning. Jag tänkte inte så mycket över det just då för jag mådde bra och hade ställt in mig på att klara mig oavsett vilket. Skitsamma, tänkte jag.
Några månader av 2014 flöt förbi.. i mars blev jag åter sjuk. Lades in på en psykosavdelning under lpt.
Samma läkare som sist, ingen ändring angående diagnos.
I samband med utskrivningen där tog jag upp att jag vill ha en utredning för att jag misstänkte att diagnosen kan vara felaktig. Och jo, det kunde jag få, speciellt eftersom där aldrig gjorts någon riktig utredning tidigare.
Ingenting har hänt sen dess. Jag går fortfarande på öppenvård hos psykosenheten och väntar på en utredning.
Så kom oktober.. och jag blev sämre. Jag fick tidiga symtom på att något kan vara på väg men jag och min kontaktperson hade tät kontakt och jag försökte få i mig medicinerna som jag skulle. Men det gick bara utför.
Min kontaktperson ordnade möte med min ordinarie läkare (som inte känner mig) och det va det sämsta jag varit med om. Hon sa ungefär "du kan ju komma tillbaka när du vill ha hjälp eller ta din medicin".
En av mina anhöriga åkte dit och hämtade medicin åt mig för att kunna få i mig den hemma.
Vi körde till psykakuten för att få något jag kunde sova på, dagen därpå åkte vi dit igen. Mina anhöriga va oroliga och jag gick med på att prata med en läkare på akuten.
Det blev, inte helt oväntat, en inläggning under lpt på en psykosavdelning.
Därifrån blev jag sen skickad hit, en allmän avdelning.
Här sitter jag idag, förvirrad till tusen, och är precis i början på en utredning.
Kanske va detta det bästa som kunde hända, att jag fick en läkare som är beredd att ge mig en utredning direkt.
Jag hoppas det även om jag får ont i magen av att tänka på diagnoser och behandlingar.
Men ja, än är det inte slut.