HEMLÄNGTAN
Idag har jag otroligt mycket hemlängtan. Vill vara hemma i min och min sambos lägenhet.
Istället sitter jag här. Utan att veta om det blir något samtal idag eller inte.. jag gissar på att det inte blir det.
På onsdag är det inplanerat ett anhörigsamtal med läkaren, psykologen, mig och min mamma. Innan dess händer det nog inte mycket. Har tänkt för mig själv att jag kanske skulle skriva upp hur jag känner någon gång om dagen för att veta vad jag ska säga när jag väl har samtal men jag är inte så bra på det. Vet inte hur jag ska förklara riktigt.
Har så mycket att se fram emot, och så mycket som hindrar mig. Vill verkligen inte ha det såhär. Men allt är som en dimma, jag vet fortfarande inte vad som är verklighet. Hur länge kan det hålla i sig?
Är jag på riktigt påväg tillbaka till det normala? Det vill jag ta upp med läkaren eller psykologen.
Jag känner mig inte lika stressad längre, till och från är jag fortfarande ganska orolig men inte som för några veckor sen. Det har klarnat i huvudet en del vilket är både positivt och negativt. När jag kan tänka själv tänker jag ju direkt på vad som hänt den här månaden och det gör mig ganska deppig. Och jag vet ju faktiskt inte vad som är sant.
Det är svårt att lita på människor eftersom de kan ha gått ihop för att lura mig eller göra mig ont. Det känns som att jag är utsatt och utvald att vara den enda som inte är med i deras konspiration. Samtidigt är jag utvald till att veta mer än andra och därför har jag synat dem och vet hur det ligger till. Kanske. Eller så är jag sjuk som de säger, men om de försöker lura mig? Om det fortfarande inte är medicin jag får då?
Så himla mycket som pågår i min hjärna just nu.